Finns det något mer inspirerande än människor som gör sin egen grej med engagemang och fokus utifrån sin egen sanning? Som har modet att kliva utanför ramarna och skapa sitt eget utrymme? Att göra sina egna steg och ha modet att våga stå i dem. Här är jag. Här står jag orubblig, just så som jag är. Exakt vad du gör är nästan sekundärt, det är äktheten i det som inspirerar. Min uppmärksamhet dras ofta mot konsthantverkare, författare och personer som valt att leva off-grid på ett eller annat sätt. Fast lika inspirerande kan det ju vara med en passionerad advokat, en engagerad socialsekreterare eller en person som valt en helt annan väg än det som faller inom ramen av det som vi idag kallar yrkesliv. Det är glöden, äktheten och engagemanget som är essensen. 

Lediga dagar och mjukt ljusa sommarkvällar väcker frihetskänslor i sinnet och jag har reflekterat en del kring begreppen tid och livsvärden. Genom åren har jag behövt utmana mig själv till att helt vända upp och ner på mycket av det jag en gång tog som självklarheter och sanningar. Jag var, som många av oss, stilla invaggad i föreställningar om livet och om hur saker ska, bör och förväntas vara. Tid är en viktig ingrediens här, och hur vi relaterar till den. Tiden. Ofta ett begrepp som sätts i relation till pengar och blir till en valuta i sig som det ofta pratas om som bristvara; jag har inte tid...nu är det ont om tid, har du tid en sekund? Om vi bokar in ett möte kl...hinner jag precis slänga i mig lite lunch innan nästa möte kl...Slösa inte med min tid! Är det kostnadseffektivt- i tid? Det tar sån tid! Har du tid med det? Skynda så hinner vi! Tänk om vi inte hinner? Missar nåt?

Tid är kanske vår mest dyrbara valuta. Så vad händer om vi börjar slänga om i vår relation här? Börjar utgå från det som är viktigt för oss på riktigt? Det där som börjar pirra i sinnet när vi har utrymme att ta ett steg tillbaka, landa och andas. Att låta saker få lov att ta sin tid. Utan att det provocerar, att det istället kan vara något fint i det också- att få lov att ta tid. För om tid är pengar, blir vi då inte väldigt fattiga till slut om vi fastnar i att ständigt jaga på framåt mot någonting långt där framme som diffust skymtar vid horisonten? Jag har utmanat mina egna begrepp om tid. Då och nu. Utmanad till förändrade synsätt. Och jag undrar; har du tid att inte ta dig tid?

Det handlar om vår frihet och vår livskvalitet också tänker jag, vad vi strävar efter. Att minnas friheten i det du genuint känner att du behöver, och att så mycket det är möjligt skapa plats för det. För mig har det inneburit ett val, ett perspektivbyte. Inse att min omvärld i mycket var som ett par alldeles för små skor med helt fel passform som jag gång på gång pressade in fötterna i och gjorde mitt yttersta för att stapplande försöka ta mig fram i. För alla andra verkade kunna jogga på ganska så obehindrat, och det var vad som förväntades av mig också. Och som jag försökte! Gång på gång. Snubblade, ramlade, famlade fram med värkande fötter och skavsår. Sen når du en punkt. Du behöver nå dit. Ta ställning. Säga stopp! Ta modet i handen och stå upp för dig själv. På riktigt inse att det är skorna det är fel på och inte du. Inte du. Kom ihåg det. Det tog tid kan jag säga, att nå hit. Fast jag nådde hit. 

Jag har slitit av mig skorna och springer barfota nu. På ovana ömtåliga fötter som alldeles för länge tvingats in i något som inte var för dem tar jag nu försiktiga steg i mjukt gräs. Visst snubblar jag fortfarande på ojämna grästuvor, och slår i tårna hårt ibland. Skillnaden är att jag utgår från mig nu. Mig och min familj. Våra behov. Och den skillnaden är allt och lite till. Kanske behöver vi ramla, tappa balansen. Ställa oss upp och borsta av knäna. Om och om igen. Hur jobbigt det än är så är det dom stunderna som gör att vi kan nå ännu längre, ännu djupare, och gör att vi ställer oss upp igen, rakryggade för vår egen skull. Med nya insikter och perspektiv. Vi har ju alla vår egen resa med svängningar hit och dit i livet, och ingen resa är den andra lik eller kan jämföras. 

Vad jag vill ge dig är inspiration och gnistor av mod att fortsätta ge näring åt det du finner viktigt i livet. Det just Du strävar efter. Att minnas friheten i det du genuint känner att du behöver. Stort som smått. Från en kopp kaffe på kökstrappan till hur du önskar förhålla dig till det mätbara samhälle vi lever i. Kämpa för dig och det som är din sanning. Hylla andras framgång, jämför dig inte, kör ditt eget race. Att gotta dig och unna dig! Använd den där finklänningen så mycket du bara kan istället för att spara den längst in i garderoben för speciella högtider. Hylla dig själv varje dag och strössla vardagen med så mycket glitter ditt hjärta önskar. Små försiktiga steg blir över tid långa jättekliv i din egen riktning. 

Med kärlek, Caroline 

Jag utgår från det som är.

Varken det som var,

eller komma skall.

Här och nu 

är där jag är.